Petter Alatalo

Ibland är det inte så noga var saker kommer ifrån.

I Petter Alatalos musik hör vissa sinnesrubbad poesi från en vinterbonad husvagn och andra ett repetetivt mummel från Jack Vegas-maskinen. Någon som kallar sig konstnär för det låter bättre än arbetslös. Själv hör jag en nyrik ryss på finlandsfärja. Backslick, adidas och rock’n’roll-komplex. Petter själv hävdar att han är en svenssonfarsa som skjutsar till snowboardbacken, men han är nog bara blyg. Eller möjligen spion. Sanningen brukar väl ändå ligga någonstans mittemellan.

Vid pianot finns hursomhelst bara ögonblicket. Skärvor av autodidakt jazz, finska klanger och vemodig tretakt som liksom svävar upp i luften, vibrerar, snurrar runt varandra och söker kopplingar. Bildar fyrdimensionella fragment, små flyktiga minnesbollar av livsvisdomar och sammetslent svammel. Melodier som liksom andlöst söker sig fram, får dig som lyssnare att greppa efter varje ton, varje ord, osäker på var du kommer landa, på vad som väntar bakom nästa hörn.

Matti Alkberg, liksom Petter en kulturarbetare från Svartöstan, beskriver det såhär:

Det är 50- eller 60-tal, kanske 40-tal, kanske 70-, det ligger en amerikansk storstad på det svenska fjället och den har jazzklubbar och utanför dem hänger vrålåken i luften, deras elektriska brum blandas med kvarterets ragtime och happy hour. Bandet spelar hårt som punk och mjukt som kirurger. Sången kvider och lider och som självaste John Holm, som självaste Billie Holiday.

Petter Alatalo själv menar att han bara kommit hem och vuxit upp. Tornedalen finns kvar i hjärtat, punken finns kvar i blodet, men hårfästet är högre och man är farsa. Man reder sig. Man skriver musik, och ibland åker man från Luleå till Svenska Grammofonstudion och spelar in den.

Debutalbumet ”Dumskallarnas Vind” producerades av Kalle Gustafsson Jerneholm och spelades in tillsammans med musiker plockade från Malmfältens Rockklubb och Mattias Alkbergs band. Kalle Nyman på kontrabas, Markus Larsson på trummor och Nikolai Äystö på klarinett.

Men det är som sagt inte så noga varifrån det kommer. Det finns, och bara det är ju rätt mäktigt.