Jani Kaunis & The Puukot / Kohtalon Rummut
EVANGELIET ENLIGT KAUNIS – DEL III
Det börjar med ett skri — högt, elektriskt, omänskligt. Jani Kaunis vaknar inte. Han återuppstår, med migränkänning och oförättat värv.
Kothalon Rummut är till att börja med ingen sång. Det är en flykt.
Snabb, rastlös, bultande som hjärtat i en hare genom skog och snö. Trummorna slår som om marken själv slog tillbaka. Gitarrerna river som midvinterns bittraste frostnålar. Det finns inget lugn här, bara rörelse. Bort från rovdjuret, verkligheten, eller kanske bara samvetet.
”Vissa fläckar går inte bort. Inte med tvål, inte med tid, inte ens med spriten. Jag slutade försöka. Nu låter jag det sjunka in, som vinter i benen.”
– Mr. Kaunis
Där föregångaren Tappava Tie smög i tysthet, löper Kothalon Rummut med stålskodda språng. Det är rautalanka utan nåd. Ingen väntan på försoning. Bara på att någon ska få betala.
”Jag drömmer om snö som aldrig smälter och blod som aldrig torkar. Jag vaknar svettig, med händerna knutna, hjärtat bultar som en gammal bastrumma. Jag säger åt mig själv att det bara var en dröm. Men jag vet bättre.”
– Mr. Kaunis
Evangeliet fortsätter. Trummorna tystnar aldrig.
—
Jani Kaunis & The Puukot är bästa populärmusikorkestern från norr. Känslor och flärd med riktig elförstärkt gitarr. Sann musik som passar från vaggan till graven, för saliga blickar upp mot såväl överdådiga kristallkronor som husvagnens myggnätsförsedda taklucka.
Musiken de spelar kallas rautalanka – en mix mellan den sorgligaste countryn och den twangigaste surfrocken, ungefär som Louvin Brothers i hawaiiskjortor under en knotig nordfinsk strandbjörk.
Info & länkar
Jani Kaunis & The Puukot – Kohtalon Rummut
Label: Kunnon Musiikki Levy-Yhtiö/BD Pop/DigiNorth
Genre: rautalanka, dark country, cinematic, rockabilly
Text/musik: Jani Kaunis/Freso Puukko
Produktion, mix, master: Patte Puukko
Pressbilder: Stefan Sundström
Artwork: Mr. Kaunis
Kontakt: Kunnon Musiikki Levy-Yhtiö
—
SPOTIFY
YOUTUBE
TIKTOK
Galleri
Biografi
Året var 2025 och Jani Kaunis var död. Han var ju det, Och då borde väl även The Puukot gått fridfullt in i natten.
Efter att ha spelat på punkhus, skogsfestivaler, midsommarfiranden och en och annan tornedalsk bensinmack hade det ju varit enkelt att bara luta sig tillbaka, mätt på framgång och nöjd med eftermälet, sitt bidrag till kulturhistorien. Särskilt i en tid då rautalankan, den finska dansbandscountryn med förföriskt raka åttondelskomp och livsfarliga pianotrådsgitarrer, förde en tynande medial tillvaro fjärran från den stjärnglans man vant sig vid. Fanns det ens plats för dem i en modern värld?
Men tjurigheten och sisun, den arbetsmoral och disciplin som gjort att man repat i kostym och lackskor, som resolut hjälpt dem genom minttuflaskor, näsblodsgig och bastuslagsmål, ville inte lämna dem ifred.
Det fanns helt enkelt mer att göra. För det svänger ju. Det berör ju. Någonstans där ute finns det fler människor, en större publik, som törstar efter att bli förförda, ivägblåsta av draget, rusiga av gitarrens virvlande tremolovågor och rörda till tårar av Jani Kaunis ömma, härjade baryton.
Trots millennia av mänskliga kulturyttringar – skulpturer, oljemålningar, operor, romaner i otaliga band – finns det ju få som nått de lycksaliga höjder, återspeglat den mänskliga upplevelsen på samma sätt som rautalankan. Från makaronivällingen till den tjälskutna famlijegraven. Från den solvarma husvagnens gryende bakfylleångest till kapellets gudsfruktiga sällhet. Från hjärtat, till hjärtat.
Så Jani Kaunis var helt enkelt tvungen att återuppstå.
Nu är de här. Med ny musik, nya lackskor och nya blåmärken. Frågan är inte varför man spelar rautalanka när radion spelar Beyoncé och kalendern visar 2025.
Frågan är varför någon överhuvudtaget slösar tid på något annat.