Jani Kaunis & The Puukot / Tappava Tie

Året var 2025 och Jani Kaunis var enligt alla relevanta mått och kriterier död. Han var ju det, Och då borde väl även The Puukot gått fridfullt in i natten. 

Efter att ha spelat på punkhus, skogsfestivaler, midsommarfiranden och en och annan tornedalsk bensinmack hade det ju varit enkelt att bara luta sig tillbaka, mätt på framgång och nöjd med eftermälet, sitt bidrag till kulturhistorien.

Särskilt i en tid då rautalankan, den finska dansbandscountryn med förföriskt raka åttondelskomp och livsfarliga pianotrådsgitarrer, förde en tynande medial tillvaro fjärran från den stjärnglans man vant sig vid. Fanns det ens plats för dem i en modern värld?

Men tjurigheten och sisun, den arbetsmoral och disciplin som gjort att man repat i kostym och lackskor, som resolut hjälpt dem genom minttuflaskor, näsblodsgig och bastuslagsmål, ville inte lämna dem ifred.

Det fanns helt enkelt mer att göra. För det svänger ju. Det berör ju. Någonstans där ute finns det fler människor, en större publik, som törstar efter att bli förförda, ivägblåsta av draget, rusiga av gitarrens virvlande tremolovågor och rörda till tårar av Jani Kaunis ömma, härjade baryton.

Trots millennia av mänskliga kulturyttringar – skulpturer, oljemålningar, operor, romaner i otaliga band – finns det ju få som nått de lycksaliga höjder, återspeglat den mänskliga upplevelsen på samma sätt som rautalankan. Från makaronivällingen till den tjälskutna famlijegraven. Från den solvarma husvagnens gryende bakfylleångest till kapellets gudsfruktiga sällhet. Från hjärtat, till hjärtat.

Så Jani Kaunis var helt enkelt tvungen att återuppstå.

”Tappava Tie” är andra singeln från ett kommande album. En varsam introduktion med lagom stora munsbitar för försiktiga käkar och smaklökar. Ett sätt att vänja sig vid hur det ska låta. Hur det ska vara. För så här ligger det till:

Frågan är inte varför man spelar rautalanka när radion spelar Beyoncé och kalendern visar 2025. Frågan är varför någon överhuvudtaget slösar tid på något annat.