Jani Kaunis & The Puukot / Venetsia
Den 31 oktober återvänder Jani Kaunis med sin nya singel Venetsia. En berättelse om rastlös romantik, där stjärnorna brinner över kanalerna och månen driver som ett vittne till en kärlek som redan falnat.
Älskarna blottar sig själva, utan skydd, utan masker, utan gummi, medan melodin driver genom natten, lika delar lockelse och förbannelse. En scen som upprepats i evinnerliga tider – genom tidvattnens växlingar, vulkanernas eld, vittrande imperier, fallande städer och det ändlösa paradtåget av begär bränt till glödande aska. Det enda som består är den rastlösa själen, det sömnlösa ödet som alltid tar ut sin rätt. Och just däri finns skönheten.
Eller som Kaunis själv uttrycker det: “Venedig luktar parfym och röta. Det är så jag vill ha mina städer.”
Med Venetsia för Kaunis och The Puukot sin rautalanka långt från Polcirkeln och rakt in i Venedigs förkrossande romantik. En sång om åtrå och förfall, en hopplös klagosång pressad ur Kaunis minnes snedvridna hålrum.
Och nu är den din också. Varsågod.
Info & länkar
Jani Kaunis & The Puukot – Venetsia
Label: Kunnon Musiikki Levy-Yhtiö/BD Pop/DigiNorth
Genre: rautalanka, dark country, cinematic, rockabilly
Produktion, mix, master: Patte Puukko
Pressbilder: Stefan Sundström
Artwork: Mr. Kaunis
Kontakt: Kunnon Musiikki Levy-Yhtiö
—
SPOTIFY
YOUTUBE
TIKTOK
Galleri
Biografi
Året var 2025 och Jani Kaunis var död. Han var ju det, Och då borde väl även The Puukot gått fridfullt in i natten.
Efter att ha spelat på punkhus, skogsfestivaler, midsommarfiranden och en och annan tornedalsk bensinmack hade det ju varit enkelt att bara luta sig tillbaka, mätt på framgång och nöjd med eftermälet, sitt bidrag till kulturhistorien. Särskilt i en tid då rautalankan, den finska dansbandscountryn med förföriskt raka åttondelskomp och livsfarliga pianotrådsgitarrer, förde en tynande medial tillvaro fjärran från den stjärnglans man vant sig vid. Fanns det ens plats för dem i en modern värld?
Men tjurigheten och sisun, den arbetsmoral och disciplin som gjort att man repat i kostym och lackskor, som resolut hjälpt dem genom minttuflaskor, näsblodsgig och bastuslagsmål, ville inte lämna dem ifred.
Det fanns helt enkelt mer att göra. För det svänger ju. Det berör ju. Någonstans där ute finns det fler människor, en större publik, som törstar efter att bli förförda, ivägblåsta av draget, rusiga av gitarrens virvlande tremolovågor och rörda till tårar av Jani Kaunis ömma, härjade baryton.
Trots millennia av mänskliga kulturyttringar – skulpturer, oljemålningar, operor, romaner i otaliga band – finns det ju få som nått de lycksaliga höjder, återspeglat den mänskliga upplevelsen på samma sätt som rautalankan. Från makaronivällingen till den tjälskutna famlijegraven. Från den solvarma husvagnens gryende bakfylleångest till kapellets gudsfruktiga sällhet. Från hjärtat, till hjärtat.
Så Jani Kaunis var helt enkelt tvungen att återuppstå.
Nu är de här. Med ny musik, nya lackskor och nya blåmärken. Frågan är inte varför man spelar rautalanka när radion spelar Beyoncé och kalendern visar 2025.
Frågan är varför någon överhuvudtaget slösar tid på något annat.