Jani Kaunis & The Puukot / Murhaajan Valssi
Murhaajan Valssi flödar som ljuset från ett tomt kylskåp om natten, bränner som Minttu genom svalg och vener. Den rör sig stelt och avsiktligt till en syntetisk puls, rigid som det obevekliga tickandet från en nedräkningsklocka. Gitarrerna skär genom mörka elektroniska dimslöjor, ett innerligt darr mot en sparsmakad och oförlåtande fond.
Det är en digital dödsvals från Polcirkeln. En sång om tiden som rinner ut, om ett livsljus som brunnit ner till sin sista stump. Äran tillhör människan, glädjen tillhör livet, men i slutändan är det alltid valsen som segrar. Döden går alltid segrande ur striden.
Jani Kaunis & The Puukot spelar finsk rautalanka formad av långa vintrar, sena nätter och beslut som fattas och sedan består. Inget kan tas tillbaka. Det här är inte musik för tröst. Bara sanning.
Info & länkar
Jani Kaunis & The Puukot – Murhaajan Valssi
Label: Kunnon Musiikki Levy-Yhtiö/BD Pop/DigiNorth
Genre: rautalanka, dark country, cinematic, rockabilly
Produktion, mix, master: Patte Puukko
Pressbilder: Stefan Sundström
Artwork: Mr. Kaunis
Kontakt: Kunnon Musiikki Levy-Yhtiö
—
SPOTIFY
YOUTUBE
TIKTOK
Galleri
Biografi
Året var 2026 och Jani Kaunis var död. Han var ju det, Och då borde väl även The Puukot gått fridfullt in i natten.
Efter att ha spelat på punkhus, skogsfestivaler, midsommarfiranden och en och annan tornedalsk bensinmack hade det ju varit enkelt att bara luta sig tillbaka, mätt på framgång och nöjd med eftermälet, sitt bidrag till kulturhistorien. Särskilt i en tid då rautalankan, den finska dansbandscountryn med förföriskt raka åttondelskomp och livsfarliga pianotrådsgitarrer, förde en tynande medial tillvaro fjärran från den stjärnglans man vant sig vid. Fanns det ens plats för dem i en modern värld?
Men tjurigheten och sisun, den arbetsmoral och disciplin som gjort att man repat i kostym och lackskor, som resolut hjälpt dem genom minttuflaskor, näsblodsgig och bastuslagsmål, ville inte lämna dem ifred.
Det fanns helt enkelt mer att göra. För det svänger ju. Det berör ju. Någonstans där ute finns det fler människor, en större publik, som törstar efter att bli förförda, ivägblåsta av draget, rusiga av gitarrens virvlande tremolovågor och rörda till tårar av Jani Kaunis ömma, härjade baryton.
Trots millennia av mänskliga kulturyttringar – skulpturer, oljemålningar, operor, romaner i otaliga band – finns det ju få som nått de lycksaliga höjder, återspeglat den mänskliga upplevelsen på samma sätt som rautalankan. Från makaronivällingen till den tjälskutna famlijegraven. Från den solvarma husvagnens gryende bakfylleångest till kapellets gudsfruktiga sällhet. Från hjärtat, till hjärtat.
Så Jani Kaunis var helt enkelt tvungen att återuppstå.
Nu är de här. Med ny musik, nya lackskor och nya blåmärken. Frågan är inte varför man spelar rautalanka när radion spelar Beyoncé och kalendern visar 2026.
Frågan är varför någon överhuvudtaget slösar tid på något annat.