Frithiof Stenvall - Vida vingar

Foto: Stefan Sundström

Det finns artister som följer sin samtid. Och så finns det de som verkar stå lite vid sidan av den. Frithiof Stenvall hör till de senare.

I en gammal bagarstuga i Måttsund utanför Luleå har han byggt sin studio. Trä, ett sovloft, en öppen spis. Där arbetar han med sånger som rör sig i en annan takt än mycket annat runtomkring. Han är uppvuxen på The Beatles och Jan Johansson, spelar in aviga Allan Edwall-covers på rullband och skriver egna visor, vemodiga melodier som kränger och virvlar som tornsvalorna runt taknocken, med en lyrik som kan kallas tidlöst vacker eller hopplöst daterad beroende på vem du frågar. Det påminner ibland mer om gamla skillingtryck än poplåtar. Och det är kanske det vi behöver.

Nya singeln “Vida vingar” börjar i våren. Vinden brusar som en transistorradio i träden. En lom ropar över sjön. Mitt i allt står någon med vida vingar och leder andra vidare, stilla och utan stora ord.

Det är en stillsam bit. Gitarrplock och några få rader. Den är fnulande men samtidigt tveklös, lika självklar i rummet som en vägg eller en gammal fåtölj. Och något i den påminner om sådant man trodde var borta men som ändå finns kvar, sådant man bara märker om man inte har så bråttom jämt.

Release: 2026-04-17
(BD Pop/DigiNorth)