Dunderkarlsson - Mediciner

Det är viktigt med en bra virvel. En stor jävla 80-talsvirvel. Som ett sjungande, hjärtklappande minne från en skolavslutning i ett nedgånget folkets hus, där någon glömt ta ner julstjärnan. En som är stor, skev och var bättre förr. Lite som han själv. Och nästan allt annat nuförtiden.

Dunderkarlsson föds inte – han rymmer från nånting. Från vården, från normen, från vuxenblivandet. En kufisk, varmblodig antihjälte med för mycket dopamin i hjärnan och för lite pengar på kortet. Det låter som David Johansen mitt i förvandlingen till Beppe Wolgers. Enstörings-glam. Punk. Mjukisbyxor – om man till exempel behöver slåss, fly eller hångla. Vackert? Ibland. Fult? Absolut. Men alltid ärligt.

Första singeln ”Mediciner” är både en låt och ett tillstånd. Ett neurokemiskt självporträtt, pyntat med OCD-mönster och ett stänk barndomsljus. Den handlar om att sova med ögonen öppna och vakna med skakningar i händerna. Om att glömma ta sina piller och känna sig som ett med allt – och sen ingenting.

En kärlekslåt till farmakan. Till impulsen. Till repetitionen.

Dunderkarlsson är inte här för att vara snygg. Han är här för att säga sanningen på sitt sätt.

Som Alfons med ett basebollträ. En farlig barnfigur för vuxna barn.