Asian Cowboy - Katastrophe
Det görs arbetspass bakom ratten på tunga maskiner och inspelningsjobb i ett ombyggt gårdshus i Gammelstad. Frilansgig med Mattias Alkberg och Vera Vinter. Spelningar på Punkhuset med Murjek Marathon. Någonstans däremellan ska fyra personer från Luleå hitta tiden att vara ett band.
Det bandet heter Asian Cowboy. Den 25 september släpper de Katastrophe, den sista singeln inför debutalbumet Individuate.
Asian Cowboy består av Anton Alamaa, Ea Sundström, Isak Sidestamoch Arvid Löfgren. Mellan dem finns år av spelande i den norrländska rockmyllan, bland annat i Raring, Ur Tajgan ochNagoon. De repar sällan i traditionell mening. I stället byggs låtarna i Studio Kol, gårdshuset där Alamaa och Sundström spelar in egna projekt, punkband och aviga folksångare från norra Sverige. Arbetet sker stötvis, när fyra scheman och en ekonomi tillåter det.
På Katastrophe hörs något av den vardagen. Garagepunk och post-hardcore som arbetar sig framåt snarare än glider med. Gitarrerna cirklar runt varandra i kantiga riff och melodier, gör utfall och drar sig tillbaka. Ljudbilden målar upp en karg inlandsvärld. Rostande bilvrak, spyflugor och människor som glömts bort. Som sprungit tills benen vikt sig och lungorna skrikit, och ändå vaknat upp där de började.
Ur de omständigheterna växte också Individuate fram. Ett debutalbum där post-hardcore, garagepunk och indie pressats ihop till något senigt och rastlöst. Sånger om brända broar, dåliga beslut och den envetna känslan av att man kan lämna allt bakom sig utan att för den skull komma särskilt långt.
(BD Pop/DigiNorth)
Bio
See the band. Their t-shirts ragged and thin, sun bleached like motel curtains. They can neither dance nor smile and in them broods already a taste for mindless violence.
Every now and then they play a show. The lights are bright, the air thick, neon buzzing like horseflies. The room smells of sweat and something sticky, and the sound rattles in people’s ribs like echoes of a bad decision. Sometimes, people scream the lyrics back at them, or maybe they are just screaming. It doesn’t matter. They play because the world is loud and broken, and they’ve got nothing better to do than make noise right back.
They call themselves Asian Cowboy, but it’s just a name, just something to say when people ask. They grew up where the streetlights flicker and the nights last for weeks. The wind tastes like sawdust and sulphur and they play for the muddy car wrecks and the bloated mosquitoes. Post-hardcore, indie rock, static scraped from the surface on the TV screen, hissing like a seething viper. Drums pounding like something trying to break free.
The songs are about burning bridges, waking up in the same place no matter how far you run. But there’s a kind of comfort in that. Maybe.
And if you hear them—really hear them—maybe they’re not just shouting into the void.