Asian Cowboy - Varmint
Det börjar med arbete.
Tidigt ljus, eller inget ljus alls. Maskiner som går varma innan dagen riktigt har bestämt sig. Snö som ska bort. Mark som ska flyttas. Skopor som gräver i marken som om den gömde något oersättligt.
För Anton Alamaa är det vardag. Han tar arbetspass som traktorförare för att få ihop ekonomin. Vid sidan av det frilansar han som musiker, bland annat med Mattias Alkberg, och arbetar med inspelningar åt andra artister.
Samtidigt driver han post-hardcorebandet Asian Cowboy tillsammans med Ea Sundström, Isak Sidestam och Arvid Löfgren.
Bandet släpper nu singeln Varmint inför debutalbumet Individuate senare i vår. Musiken växer främst fram i studion, snarare än i replokalen.
I ett ombyggt gårdshus i Gammelstad driver Alamaa och Sundström Studio Kol, där de spelar in både egna projekt och andra artister, från punkband till aviga singer-songwriters från norra Sverige. Arbetet sker i perioder, mellan andra uppdrag och när scheman och ekonomi går ihop.
– Man går runt med ett tryck efter jobbet. Musiken är där det får komma ut.
Ljudet i Asian Cowboy rör sig framåt utan tydlig upplösning. Gitarrer och trummor driver på i ett jämnt tryck, mer uthållighet än dramatik.
Avstånden påverkar arbetssättet. Bandet spelar relativt lite live och befinner sig långt från den nationella punkscenens centrum. I stället har studion blivit ett eget litet nav, en arbetsplats och mötesplats för oberoende musik i norra Sverige. Här samlas musiker som balanserar andra jobb och arrangerar spelningar själva, långt från tv-tävlingar och branschens centrum. Ett hem för musik som är för rå eller för skev för de större sammanhangen.
För Alamaa är musiken en del av ett arbetsliv där flera uppdrag måste kombineras och där få projekt bär sig ekonomiskt på egen hand.
Många timmars arbete för tre minuter musik.
Release: 2026-02-20
(BD Pop/DigiNorth)
Bio
See the band. Their t-shirts ragged and thin, sun bleached like motel curtains. They can neither dance nor smile and in them broods already a taste for mindless violence.
Every now and then they play a show. The lights are bright, the air thick, neon buzzing like horseflies. The room smells of sweat and something sticky, and the sound rattles in people’s ribs like echoes of a bad decision. Sometimes, people scream the lyrics back at them, or maybe they are just screaming. It doesn’t matter. They play because the world is loud and broken, and they’ve got nothing better to do than make noise right back.
They call themselves Asian Cowboy, but it’s just a name, just something to say when people ask. They grew up where the streetlights flicker and the nights last for weeks. The wind tastes like sawdust and sulphur and they play for the muddy car wrecks and the bloated mosquitoes. Post-hardcore, indie rock, static scraped from the surface on the TV screen, hissing like a seething viper. Drums pounding like something trying to break free.
The songs are about burning bridges, waking up in the same place no matter how far you run. But there’s a kind of comfort in that. Maybe.
And if you hear them—really hear them—maybe they’re not just shouting into the void.