Jani Kaunis & The Puukot / Tyhjä Pullo (Oh Ah)
En gång i hamnstaden Göteborg, i de finska kvarteren, fanns en pojke som redan hade förstått. Han var tio år och visste att det fanns två sorters fylla: den glada – och den med tyst vrede bakom döda ögon.
En eftermiddag såg han en man stappla nerför en grässlänt. Lågmält svärande men samlad. Han klev in i en telefonkiosk och slog numret till SOS. Yxan hängde fortfarande kvar, halvvägs in i benet.
Pojken minns inte om blodet pulserade eller bara rann. Ingen skrek. Ingen svimmade. Allt gick enligt rutin. Men pölen blev kvar i veckor. Tjock, osande. Som ett falurött, klibbigt vattenhål för flugorna och skatorna.
Pojken växte upp och blev Jani Kaunis. Flyttade norrut. Startade orkester.
Och Tyhjä Pullo är inte en historia som längtar efter att berättas – det är ett minne som vägrar blekna. En tom flaska i skåpet. Ett decimeterbrett ärr. En röd klet mot sprucken, solblekt asfalt.
Som Kaunis själv säger:
“En del fläckar går inte bort. Man kan skura, man kan förneka. Men det blir som att radera en ö från en karta. Nog finns den där ändå.”
Samtidigt, strax bakom honom, står The Puukot uppradade i sina lackskor och svarta kavajer. Leende. Beredda. De hälsar och säger att Tyhjä Pullo är årets sommarlåt. En allsångshit för partytält, lägereldar och romantiskt pargung.
Och kanske har de rätt. Det är ju trots allt rautalanka från Polcirkeln.
Info & länkar
Jani Kaunis & The Puukot – Tyhjä Pullo (Oh Ah)
Label: Kunnon Musiikki Levy-Yhtiö/BD Pop/DigiNorth
Genre: rautalanka, dark country, cinematic, rockabilly
Produktion, mix, master: Patte Puukko
Pressbilder: Stefan Sundström
Artwork: Mr. Kaunis
Kontakt: Kunnon Musiikki Levy-Yhtiö
—
SPOTIFY
YOUTUBE
TIKTOK
DOWNLOAD
Galleri
Biografi
Året var 2025 och Jani Kaunis var död. Han var ju det, Och då borde väl även The Puukot gått fridfullt in i natten.
Efter att ha spelat på punkhus, skogsfestivaler, midsommarfiranden och en och annan tornedalsk bensinmack hade det ju varit enkelt att bara luta sig tillbaka, mätt på framgång och nöjd med eftermälet, sitt bidrag till kulturhistorien. Särskilt i en tid då rautalankan, den finska dansbandscountryn med förföriskt raka åttondelskomp och livsfarliga pianotrådsgitarrer, förde en tynande medial tillvaro fjärran från den stjärnglans man vant sig vid. Fanns det ens plats för dem i en modern värld?
Men tjurigheten och sisun, den arbetsmoral och disciplin som gjort att man repat i kostym och lackskor, som resolut hjälpt dem genom minttuflaskor, näsblodsgig och bastuslagsmål, ville inte lämna dem ifred.
Det fanns helt enkelt mer att göra. För det svänger ju. Det berör ju. Någonstans där ute finns det fler människor, en större publik, som törstar efter att bli förförda, ivägblåsta av draget, rusiga av gitarrens virvlande tremolovågor och rörda till tårar av Jani Kaunis ömma, härjade baryton.
Trots millennia av mänskliga kulturyttringar – skulpturer, oljemålningar, operor, romaner i otaliga band – finns det ju få som nått de lycksaliga höjder, återspeglat den mänskliga upplevelsen på samma sätt som rautalankan. Från makaronivällingen till den tjälskutna famlijegraven. Från den solvarma husvagnens gryende bakfylleångest till kapellets gudsfruktiga sällhet. Från hjärtat, till hjärtat.
Så Jani Kaunis var helt enkelt tvungen att återuppstå.
Nu är de här. Med ny musik, nya lackskor och nya blåmärken. Frågan är inte varför man spelar rautalanka när radion spelar Beyoncé och kalendern visar 2025.
Frågan är varför någon överhuvudtaget slösar tid på något annat.