Jani Kaunis & The Puukot - Tyhjä Pullo

En gång i hamnstaden Göteborg, i de finska kvarteren, fanns en pojke som redan hade förstått. Han var tio år och visste att det fanns två sorters fylla: den glada – och den med tyst vrede bakom döda ögon.

En eftermiddag såg han en man stappla nerför en grässlänt. Lågmält svärande men samlad. Han klev in i en telefonkiosk och slog numret till SOS. Yxan hängde fortfarande kvar, halvvägs in i benet.

Pojken minns inte om blodet pulserade eller bara rann. Ingen skrek. Ingen svimmade. Allt gick enligt rutin. Men pölen blev kvar i veckor. Tjock, osande. Som ett falurött, klibbigt vattenhål för flugorna och skatorna.

Pojken växte upp och blev Jani Kaunis. Flyttade norrut. Startade orkester.

Och Tyhjä Pullo är inte en historia som längtar efter att berättas – det är ett minne som vägrar blekna. En tom flaska i skåpet. Ett decimeterbrett ärr. En röd klet mot sprucken, solblekt asfalt.

Som Kaunis själv säger:

“En del fläckar går inte bort. Man kan skura, man kan förneka. Men det blir som att radera en ö från en karta. Nog finns den där ändå.”

Samtidigt, strax bakom honom, står The Puukot uppradade i sina lackskor och svarta kavajer. Leende. Beredda. De hälsar och säger att Tyhjä Pullo är årets sommarlåt. En allsångshit för partytält, lägereldar och romantiskt pargung.

Och kanske har de rätt. Det är ju trots allt rautalanka från Polcirkeln.