Kitok


"Det finns lika många sätt att vara same som det finns samer"

Stockholm 26 oktober 2014

Första gången jag såg Magnus på stan var han nyss fyllda sjutton. Han stod utanför dörrarna till ett av Luleås större shoppingcenter och hade en uppsyn jag tidigare bara sett på MTV eller i 411-filmerna. Håret var slappt indie, pilotbrillorna satt långt ned på näsan, den röda MC-jackan klämde åt tight och runt jeansbenen hade han knutit bandageliknande trasor. Hans oklanderligt skitiga klädstil var en märklig mix av Kurt Cobain, Michael Jackson, Chuck D och Ramones. Eftersom jag då var nöjesredaktör på Norrbottens-Kuriren gick jag fram till Magnus och frågade vem han var. Hade han en demo som man kunde lyssna på?
”Hur vet du att jag gör musik farfar”, svarade Magnus.
Jag hade precis fyllt 27.

Under åren som följde gissar jag att Kuriren skrev fler artiklar om Magnus än vi gjorde om Luleåikoner som Fireside och Mattias Alkberg tillsammans. Efter hans avhopp som basist i Jokkmokksbaserade grindcorebandet Obstacle
Of Man (Fucking) Kind följde vi Magnus framgångar med hans första musikaliska soloprojekt, den engelskspråkiga skivan Kamikaze Heart. Ett alster som lät som Broder Daniel, The Undertones och soundtracket till Rocky-filmerna på en och samma gång. Jag minns hur vi alla trodde han skulle bli hur stor som helst. Då hoppade Magnus plötsligt av alltihop.

Åren gick och Magnus startade bandet Stålet. Ett projekt som bland annat hyllades av Jan Gradvall, som kallade musiken ”blödande, bultande och passionerad rockmusik med rundgång”. I augusti 2013 hamnade jag på det som skulle bli Stålets sista spelning, på en sandstrand i centrala Luleå. Under efterfesten pratade jag och Magnus för första gången om hiphop. Medan solen gick upp över gültzaudden gick vi igenom allt från Beastie Boys punkarperiod till de mest komplexa rimmen på ”Recovery”.
På vägen hem berättade Magnus att han börjat skissa på något nytt, en samling låtar som han ännu inte bestämt sig för om någon skulle få lyssna på. Först nu fattade jag varför det blivit dags att begrava Stålet. Magnus skulle bli Kitok.

Så vem är då Kitok?

För att till fullo förstå det behöver man först känna till Ellen Kitok Andersson, en genrebrytare inom samisk rotslöjd. Hon var också Magnus farmor och någon han alltid haft som en stor förebild. Inte minst för hur hon alltid försvarat familjens samiska tradition. När man är same och fyller skolålder i Jokkmokk får man ett brev hem i lådan av kommunen där de ber en att välja skola. Vill du gå på den svenska eller samiska skolan? Ett val som i realiteten är väldigt ojämnt, Jokkmokk är litet och vid den här tiden visste alla att den samiska skolan var hårt drabbad av mögel. Samt att deras engelskaundervisning nästan var obefintlig.

Det jag försöker säga är att både Magnus och mina föräldrar växte upp i en tid när det fulaste man kunde kallas var ”lappjävel”.
Få ville skicka sina barn till den samiska skolan. Många bytte efternamn, slutade tala sitt språk och gick vidare med splittrad identitet. Även i Norrbotten pratade man ofta om samerna som andra klassens medborgare. Folk verkade inte förstå att den samiska folksjälen nästan utplånades helt och att många till slut tog avstånd från den av ren överlevnadsinstinkt.

Numera är dock en kulturell revansch i uppdagande. En positiv kraft som pyr och kokar över hela Sápmi. Olika artister, konstnärer och kreatörer arbetar hårt för att få upp den kollektiva självkänslan. Alla gör det på sitt sätt eget sätt medan folk sakta men säkert börjar lita på att man hör ihop fast man skiljer sig åt, vilket inte kan tas för självklarhet inom en minoritet. Det finns nämligen lika många sätt att vara same som det finns samer.

När arbetet med Kitok startade flyttade Magnus till Stockholm och bestämde sig för att släppa allt han tidigare lärt sig om musikskapande. Tillsammans med Stefan N. Sundström (Veronica Maggio, Mattias Alkberg) började han göra beats med trummaskiner och kopplade gitarrer och syntar genom olika stärkare och kompressorer
för att laborera fram ett helt nytt sound. Tillsammans skapade de ett New York-inspirerat
melodispråk som är lika mycket 1980-tals hiphop som kalifornisk skejtkultur. En ljudbild som bryter gränserna mellan indie, rock, nittiotals-synt och hiphop.
Och så började Kitok rappa.

Få kan, lika övertygande som Kitok, rappa om ett liv långt från city och förorten – två platser som redan blivit representerade många gånger förr på hiphop-skiva. Kitok vågar mycket där andra safear. Inte minst tillför han en lekfullhet och ny infallsvinkel, fantasilusta och upptäckarglädje som länge saknats inom svensk hiphop. För att inte tala om den viktiga röst han redan, med singlar som Paradise Jokkmokk, blivit för en landsdel som blivit marginaliserad alldeles för länge. Vi ska nog vara glada att den här plattan finns.

Av, Klas Granström, journalist

Releaser

Sthlm City
Sista Utposten