Raring


Jag vet ju inte om det är meningen, men RARING, själva namnet, jag hör Mona Seilitz röst i den svenska versionen av Disneyklassikern 101 dalmatiner. Det är ett fantastiskt gruppnamn om man tänker så. ”Raaaring” säger Cruella De Vil.
Ett barndomsminne, men för mig på sätt och vis andrahandsminne. Även om jag sett filmen hundratals gånger med mina barn.
Jag har alltså vuxna barn i ungefär samma ålder som de unga herrarna i RARING.
Och texterna, RARINGs suveräna texter, jag blir så bekymrad.

Jag tänker att det är mina egna barn som bär på en sorg som ligger utanför min räckvidd. För kodordet i stycket ovan är just ”vuxna”. De är människor med egna liv och sorger och de har gjort egna val och varit med om saker som jag inte har med att göra.
Och då känner jag mig hjälplös, oförmögen att hjälpa.

Å andra sidan ska ju all bra popmusik fungera så kanske.
Mottagaren, lyssnaren, ska inte kunna göra något bättre själv, inte kunna tillföra något.
Och kanske är det jag uppfattar som sorg ibland, som nostalgi ibland, precis just det: en inblick i någon annans värld, som jag får tillträde till men omöjligt kan påverka. En annan aspekt av det här ”vuxna” jag nämnde är att det finns såklart ett destillat av idéer och influenser som är medvetna vuxna val av RARING.

70-tals-rock och 80-tals-pop. Och jeansjackepunk. Och The Smiths. Jag hör en Neon Boys-slinga här och ett Stooges-riff där.
Och framförallt hör jag en klassisk popsensibiltet och en refrängstyrka långt utöver det vanliga.
Det är befriande omodernt på det sättet, otidsenligt o-ungdomligt. Ungefär som låtarna i 101 Dalmatiner.
En anakronism (otidsenligt), liksom. Filmen är gjord 1996 och utspelas 1956. RARINGs låtar är skrivna och inspelade 2015. Tiden är inte linjär, den snurrar runt, runt som en perfekt sjutums-EP.

Mattias Alkberg

Extern web

http://www.raringmusic.se/

Releaser

Barren och dimman
Efter Dig
Raring EP
Tillfällig Fördrivelse